Wermlandsheraldik > Kommunvapen > Kristinehamn > Det flytande stadsvapnet

Bojorten
- det flytande stadsvapnet

[Artikeln är även publicerad i tidningen Vapenbilden hösten 2002]

"En bojort medh sine full segell, gående uthi brusande siö wågen". Så beskrev drottning Kristinas förmyndarregering stadens sigill i Kristinehamns privilegiebrev från 1642.

Ursprunget till Kristinehamns stadsvapen är föreskriften om dess sigill, som återfinns i privilegiebrevet från 1642, utfärdat av Drottning Kristinas förmyndarregering. I brevet föreskrivs att sigillet skall föreställa . Regeringen bifogade även en färgteckning på hur motivet skulle tolkas. Sigillmotivet vann fäste och blev den bild som fastställdes av Kungl. Maj:t med de Värmländska tinkturerna i september 1941. Vapnet syftar på Kristinehamns betydelse som utskeppningsort från Bergslagen ut på Vänern.

Bojort

Båttypen bojort härstammar från Holland och Flandern. Dess ursprungliga användningsområde var att placera ut bojar för att markera grund och bankar, något den var idealisk för på grund av dess flata botten. Det är förmodigen från arbetet med bojar den fått sitt namn. Bojorten var vanlig under 1600-talet och spelade en stor betydelse för Kristinehamn. Staden var, tack vare bojorten, den viktigaste utskeppningsorten för Bergslagens järnprodukter, för transport till Göteborg och vidare ut i världen. Denna position behöll staden ända in på 1800-talet. Fartyget var som sagt flatbottnat, vilket gav möjlighet att bära stora laster. Som synes av bilden är aktern något högre än fören.

Bojorten - Det flytande stadsvapnet

Att ett kommunvapen kan utgöra en tillgång för kommunen är Kristinehamn ett gott exempel på. 1997 inleddes Bojortsprojektet med mål att år 2000 kunna sjösätta en fullskalig modell av den bojort som finns avbildad i vapnet.

Bojorten Christine af Bro byggs enligt gamla holländska traditioner och varvslokalerna hålls öppna för allmänheten som inbjuds att följa byggets gång. Sjösättningen har flyttats fram till 2001 för att ge allmänheten inblick i slutarbetet. När Christine är sjösatt kommer hon i första hand att trafikera Kristinehamns skärgård, men hon är även havsklassad och då och då företa resor till den danska vänorten Skagen. De tio miljoner som bygget kostar är till största del EU-medel.

I Ny svensk vapenbok rapporterar Clara Nevéus att staden och Riksheraldikerämbetet på 1940-talet var oense om hur privilegiebrevets skulle tolkas och ställer frågan om huruvida någon av parterna var nöjda med resultatet. Uppenbarligen är kristinehamnarna av idag ganska nöjda med sitt kommunvapen...

Vänersborgs kommun

Ett av grundkriterierna för ett bra vapen är att det inte skall kunna sammanblandas med andra vapen. På 1600-talet var man inte särskilt noga med detta. 1644, bara två år efter Kristinehamn fick även vänergrannen Vänersborg stadsprivilegier med föreskrifter om sigill - också det med borjort. Även i detta fall är naturligtvis syftet att betona stadens betydelse för sjöfarten i landet. På 1940-talet, när de respektive symbolerna fastställdes som heraldiska vapen, försökte man dock åstadkomma skilnader mellan vapnen, främst genom tinkturvalen. Vänersborgs bojort för dessutom sina segel revade och är utrustad med två svenska flaggor.